TFIOS
Självklart var Hazel och Gus alldeles fantastiska, båda två. Shailene och Ansel gjorde ett utomordentligt jobb och var H&A, inte bara spelade dem.
Även Isaac är något som måste uppmärksammas, för det var nog den enda karaktär som blev starkare i filmen än i boken. H&A var som i boken, fast på film. Man visste att man skulle sitta där och böla. Men Isaac. Oj, oj, oj. När han berättade om vad som hände med Monica, redan då började tårarna forsa som ett vattenfall. Nat Wolf var helt fantastisk som Isaac.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket till en film. Från början till start grep filmen tag i mitt hjärta, och höll det i ett hårt grepp. Jag har väldigt lätt stt gråta till böcker/filmer, men aldrig har jag gråtit så mycket.
The fault in our stars är sprängfylld med känsla och verklighet, och den hyllar boken på ett enastående sätt.
Att det var ett jobb för skådespelarna kändes aldrig av. Det kändes mer som att de var innerligt tacksamma att få vara så stora människor, att få vara Hazel och Gus och Isaac - att få den chansen att föra fram ett budskap så viktigt som något.
Och oj om de lyckades bra.
Tacktacktack.